That's it?

Strävan efter svaren är ironiskt nog
mer tillfredsställande än svaret i sig

Undra hur mycket tid som inbitna golfare lägger ner på att hitta de svar som ska ta deras golf till nästa nivå. Strävan efter svaren är ironiskt nog mer tillfredsställande än svaret i sig. Att fantisera om en perfekt framtid med familjen är lika härligt som att fantisera om hur man ska gå tillväga för att hitta de förbannade svaren.

Detta oändliga tänk och letande ger oss förhoppningar om vad som ”kan” hända i framtiden. Det är dessa tankar som gör att vi älskar, hatar och lever för den här sporten. Problemet med detta oändliga letande är omständigheterna. Vi köper ett nytt set som förhoppningsvis ska ta oss närmare de svar som vi letar efter, men möts av frågetecken på vägen som vi inte hade räknat med.

Hur många har tänkt på hur hemmabanan spelar när det ska köpas nya klubbor, men glömt bort att det finns fler banor?

Hur många har inte spelat skit flera rundor i rad och kommit fram till "Jag ska ha ett mer förlåtande set"?

Hur många har inte spelat drömgolf, träffat bollen som en gud och kommit fram till att det är dags för bladklubbor?

Hur många har inte svingat på tomten och hittat en ny sving-tanke som de ska prova nästa runda?

Hur många har inte prov slagit polarens grafitklubbor en kylig höstdag och kommit fram till att det är grafit som gäller?

Hur många har inte tagit en lektion hos pro:n och funderat över om de behöver nya klubbor med tanke på sving förändringarna?

Hur många har inte börjat skruva bollen åt något håll och funderat på om skaftet är för mjukt?

Eller den klassiska "Jag har hittat det det!"

Jag kan ärligt räcka upp en hand och säga att jag är en av dem.

Inte undra på att vi aldrig hittar svar när vi ändrar något i bagen eller i svingen stup i kvarten. Omständigheterna ställer till det för oss, men samtidigt gör det oss extremt förväntansfulla på förändringen. Det klart att det skadar vår golf, men samtidigt håller det oss levande. Det är det här vi inbitna golfare lever för! Nöjdhetsfaktorn med en uppstyrd bag väger väldigt tungt. Hur kul är att det att spela med exakt samma uppsättning klubbor i 10 års tid och bara gå och vänta på att det ska släppa? Det klart det är roligare att leta efter genvägar som förhoppningsvis hjälper oss att nå dit fortare. 

Jag har alltid gillat folk som letar efter perfektion, svar eller har mål med sin golf. De har en glöd och en eftersträvan som alla borde ha oavsett vilket jobb, sport eller fritidssyssla som utövas. Den största tillfredsställelsen med att jobba med golf är att se kundernas reaktioner och blickar efter att vi har hjälpt dem. Det bästa är när man kan se hur glada och förväntansfulla de blir och det bara lyser "JAG HAR FÅTT SVAR!" i ögonen på dem.

Hur kul det att höra någon säga:

”Det är inte klubborna det är fel på, det är den som håller i dem”

Eller när man frågar vad de har för mål med sin golf?

”Jag vet inte, får se”

Eller när man frågar någon vad de ser sig själva om 5 år.

”Ingen aning, jag kan bli påkörd av en bil imorgon”

Men det stora problemet uppstår när svaren av någon konstig anledning hittas. När man väl hittar det, känns det nästan tomt. Vad ska jag fundera på, läsa om eller leta efter nu?

Jag kommer ihåg Martin Kaymers intervju där han förklarade känslan av att bli världsetta. Lyssna på de första två minuterna.

Då säger jag bara: That's it my ass!

Vet ni vad vi gör istället?

Letar efter nya svar såklart. Vi är och kommer aldrig bli nöjda och letandet efter fler svar är alldeles för roligt. Så enkelt är det.

PS: Vem var det som fick för sig att lämna sin fade och gå över till draw efter att han blivit världsetta?

 

 

 

                                                                                         ......Martin Kaymer