Vilken klubba längtar ut från ditt förråd?

Den står där i förrådet som ett monument över en svunnen tid.

Klubbhuvudet är inte lika glänsande som förr, sulan är märkt av sten och sand och i fördjupningen som skapar siffran ”1” finns det fortfarande kvar lite jord och smuts.

Men när jag adresserar den mot golvet ser det precis likadant ut som jag minns.

Lika tröstlöst, lika omöjligt – men också lika underbart.

cleve.jpg

Det smäckra bladet ligger fint bakom bollen, den tunna topplinjen är elegant och slagytan ramas effektfullt in med ett antal vitmålade fyrkanter.

Samtidigt som jag beundrar skönheten och låter nostalgins förföriska skimmer glänsa över stunden så kan jag inte låta bli att undra hur många vettiga slag som egentligen har slagits med den här underbara järnettan, Cleveland Tour Action 588P?

Svaret är sannolikt ”alltför få”. Men den fanns där i bagen, eftersom man skulle ha en järnetta och med tanke på att jag redan visste att min branta svingrörelse aldrig skulle kunna klara att hantera en järnetta så tyckte jag att det var lika bra att köpa en som i alla fall var snygg.

Den måste ha tagits ur bruk någon gång i början av 90-talet och de andra kamraterna i bagen från den tidsepoken är bortsorterade. Men järnettan har jag aldrig förmått mig att göra mig av med och den står liksom och kikar på mig ibland. Emellanåt får jag faktiskt infallet att den kanske skulle få åka tillbaka i bagen någon gång.
Kanske blir det på höstens linksresa med grabbarna?
Om jag så bara skulle slå ett slag med den, där den låga och penetrerande bollbanan trotsar vindarna från Irländska sjön och söker sig närmare sitt mål med en svag fade – ja, då skulle det vara värt det.